Flashing back

Publicerad 25.05.2016 kl. 10:47

Jag har exakt 15 dagar kvar i Rom. Det är absolut ingenting, eftersom största delen av de dagarna kommer att gå åt till plugg. En del av mig anser att jag inte tagit till vara på allt jag haft framför mina fötter de senaste 4 månaderna, men en annan del säger att du gjorde det bästa av situationen. 

När jag tänker efter på hur livet sett ut, vad vi gjort och hur vi ser på saker vs. hur vi såg på saker- så känns det som vi bott här i en evighet. 

I början var allting nytt och främmande, på ett ganska spännande vis. Man lärde sig att använda olika saker, allt från gasspis till metrobiljettmaskinen och att förstå sig på den italienska byråkratin. Vi ansträngde oss enormt för att förstå språket, satt och pluggade på kvällarna- kollade forum med andra icke-italienare i rom om matlagning och andra skillnader man påträffade, försökte aktivt lära sig kartan och området där vi bodde. Den första månaden var svårast och lättast på samma gång, ingen av oss behövde göra värst mycket skolsaker, vi levde i en ny bubbla med nya spännande saker omkring oss.

Efter en månad slutade man tycka att saker var så spännande, vi var mest irriterade på att bli behandlade som utomjordingar (när vi de facto bor i de mest multikulturella området i hela Rom) och inte kunna språket. Vi hade problem med att hitta på maträtter och ansåg att alla produkter var lite sämre än i Finland/Sverige. 

Sedan gick vi in i en ny bubbla. Den gröna bubblan. Vi prövade på vegetariska rätter och där blev vi. I över två månader har vi aktivt valt bort kött och lever som fullskaliga vegetarianer- grönt är skönt. 

Livet började däremot kännas lite motigt. Vi hade inget större socialt liv, vi saknade hem och känslan av att kunna vara bekväm hela tiden. Här bodde vi med främlingar (i princip) och utanför hemmet var vi allt annat än bekväma. Vi drog oss för att åka in till stan, det är inte långt men tillräckligt jobbigt för att inte vilja göra det hela tiden. Man blev igen ett cirkusdjur före man kom in i turistmiljö- då smalt man in men vill man vara bland turister varje dag? Nej. 

Min syster kom på besök och det underlättade min negativa stämning rejält. Vi gjorde turistiga saker och för en stund kändes staden så enormt rolig. Men efter en vecka var det roliga över och jag var tillbaka i vardagen. Jag åkte inte in till stan, jag låg bara hemma och tittade på Netflix. Mini-depp moment hela tiden kombinerat med att jag missade näringsämnen/vitaminer i min vegetariska kost. 

Vi åkte hem till Finland en helg och fr.o.m veckan vi kom hem kändes allt lite bättre. Jag tog tag i plugget, maxade essäer och kände mig gladare till mods. Vi märkte att vi hade varit saknade av våra rumskompisar och relationen med dem nådde nya nivåer. Nu i skrivande stund vet jag inte hur jag kommer känna när vi lämnar dem, så himla tråkigt på ett sätt- för de har blivit vår lilla familj här i Italien. Vi lagar middag tillsammans, äter och diskuterar om allt från kulturella skillnader till Disney-filmer, talar om deras jobb och drömmer oss bort till olika platser vi rest till. De är de snällaste och roligaste människorna jag råkat på- helt på måfå. Fatta att vi råkade få så fina roomies, bara av slumpen? Som har samma musik-, filmsmak och livssyn som vi. Som fått oss att tänka om i matlagning och lärt oss kulinariska hemligheter. 

Nu sitter jag på sjunde våningen i ett bostadshus i en stadsdel precis utanför Roms stadsmur. Jag kan se tiotals kilometer över hustaken, bort till Castello Romano- bergsområdet utanför stan. Mäktiga toppar som skär in i molen ovanför. Jag ser en massa hus i naturfärger som piggas upp av alla de blommor som växer på folks balkonger och takterasser. Det är en mäktig känsla att vara så högt uppe och ha den här utsikten medan man skriver, läser eller dagdrömmer. Jag hoppas jag aldrig glömmer den här utsikten eller min tid i Rom. Jag gjorde inte allt som folk påstår man ska göra i den här staden, men jag lärde mig många livsläxor. 

Jag var ju galen när jag flyttade hit! Tre månader tidigare hade jag inlett mitt första riktiga förhållande- vem flyttar ihop eller flyttar till Rom efter så kort tid? Tydligen vi. 

En vän till oss sade före vi åkte, "det här kan vara det bästa ni gör, eller så kan det gå rakt åt helvete". Jag har tänkt rätt mycket på det och han hade så himla rätt. Det är en galen utmaning vi satte oss i- vi kunde ha floppat efter en månad, men vi klarade det. Vi har varit tillsammans i sju månader och vi ser inte ett slut på länge. Ingen av oss kunde ha gjort det här ensamma, men tillsammans har vi pushat och kämpat och stöttat varandra. Vi har gjort mer plugg än vi gjorde förra terminen, vilket var det största målet. Vi har vuxit i vårt förhållande och sju månader känns mer som sju år. Okej inte riktigt sju år, men iallafall mycket längre än i verkligheten. Det blir väl så om man har bott tillsammans fem av sju månader. 

Vi ser sjukt mycket framemot att få komma hem. För mig blir det en ny stad igen, men den här gången förstår jag språket (mer än väl) och är nykär i allt den har att erbjuda. 

Det coolaste jag tar med mig från den här våren är förstås en massa nya livsinsikter, en ny livsstil- matmässigt och nya vänner, men även det att jag ärligt kan säga i framtiden att jag bodde ett halvår i Rom med min pojkvän. Jag var inte på utbyte, jag bar tog mitt pick o pack o stack. Om det är det mest spontana jag gör i mitt liv, so be it. Det floppade och flippade på många sätt men jag ångrar inte en sekund att jag åkte med. Jag blev dessutom hundmänniska! Vet inte hur livet utan hundgos varje dag ser ut, tur finns det två godingar i Stockholm!

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 1 med bokstäver: