Hem är ändå alltid hem.

Publicerad 07.03.2016 kl. 11:31

För att vara en så sentimental och känslig person som jag är, har jag varit imponerad över hur lite hemlängtan jag haft under dessa tre veckor. På en veckas resa känner jag vanligen under sista dagen att jag vill hem. Nu hade vi ju världens tur med att hitta lägenhet och installerade oss ganska snabbt i det som kallas för hem här. Efter att ha lämnat det som kallats mitt hem i Helsingfors och veta att man aldrig sätter fot där igen, slutade jag längta efter platser. Just nu är jag utspridd över en hel massa ställen och har svårt att bestämma mig för vad hem är. 

De flesta av mina saker i Finland är hos mamma, min adress är hos min syster, en del saker finns i Esbo hos Malin, en del saker i Sverige hos min "andra familj", min hemkommun är Helsingfors, men jag bor i Rom. Jag flyttar först tillbaka till Finland i höst, före det bor jag i Stockholm. Men för tillfälle är detta mitt hem. Via Giovanni Maggi, Pigneto. En stadsdel som är Europas mest tätbebyggda område. 

Igår talade jag med mamma, för någon dag sen med min syster (som kommer hit i april!), en annan dag med min f.d. roomie och så fick jag ett fyllesentimentalt meddelande av min bästa kompis som gjorde mig tårögd. Det är egentligen inte vanlig hemlängtan, för längtar inte till ställen (eller min säng), men jag saknar att vara runt människorna som känner mig allra bäst. Vilken himla tur att jag älskar människan jag bor med så himla mycket att det gör ont ibland, annars skulle jag gå sönder. 

När jag insåg att jag skulle flytta ihop med Eskil här i Italien tänkte jag inte ens på att jag också flyttar ihop med två andra killar jag inte alls känner. Vi kanske synkar, vi kanske inte står ut med varandra? Lyckans ost jag är alltså, för bor med tre killar som lägger ner toalocket. Skämt åsido, så känner jag mig ibland som Jess i New girl. Bokstavligt talat, men framspolat till den säsong där hon bor med Nick. Hittills går allting som smort, men vi har inte spelat True American ännu. 

Igår var det enligt en ny tradition i lägenheten, dags för Tancredis söndagsmiddag för oss. Förra veckan lagade han linsgryta med säsongens rotfrukter, vilket inte alls låter gott- men var den godaste gryta jag ätit på länge! Igår lagade han pasta pomodoro, alltså tomatpasta. Låter simpelt och ickemättande, men var direkta motsatsen. Så sjukt gott. 

 

Untitled  

 

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 1 med bokstäver: