Ovädrets tystnad

03.03.2016 kl. 11:56

I flera dagar härjade åskan runt vårt hus och stundvis föll hagelkornen ner och smattrade mot balkongräcket. Som finländare är jag van vid oväder och tråkigt väder, men åskan här är kraftigare än jag upplevt den i Norden. Under dessa åskdagar gick jag omkring med en slående huvudvärk som blev så intensiv att den skapade ett illamående. En dag slog blixten ner rakt utanför vårt hus. En obehaglig upplevelse, oberoende om en är rädd för åska eller inte. Bilden av blixten etsade sig fast på näthinnan och kroppen kändes urladdad i många timmar efteråt. Lärde mig åtminstone att inte vara ute på balkongen då det åskar, inte ens i misstag.

 

Från ingenstans kommer haglet och därefter dånar åskan till.

En dag var solen tillbaka och Rom kändes som "normalt" igen. Huvudvärken försvann och ljuset gjorde mig peppad att ta igen plugg som blivit ogjort. Så senaste dagarna har gått ut på att läsa artiklar och texter om litteratursociologi, genusperspektivet i litteraturen och om förlagsbranschens mörka sidor. Vissa texter läses om och om igen innan jag förstår dem. Insåg att när jag försökte mig på dessa texter för ganska exakt ett år sen, hade jag inget intresse av att förstå dem och därmed kändes de svårare än vad de egentligen är. Nu är jag ett år klokare och mer taggad på att få färdigt den här kursen. Kändes skönt att få en slags bekräftelse på att studierna leder någonvart, hittills har det känts som om jag stampar på stället- blir varken klokare eller klar med kurser. 

Min studiekompis Sofie skrev det klokaste inlägget jag läst på länge och fick all den uppmärksamhet hon förtjänade! Kände igen mig i så många av hennes välformulerade meningar och insåg att avståndet till mina studiekompisar bara gör mig väl, i det syftet att jag inte jämför mig med någon annan än mig själv för tillfälle. Additionsstress, då man jämför sig med summan av alla andra, är otroligt påfrestande men även svårt att undgå i dagens läge med sociala medier. Folk har så otroligt bra liv och är så himla smarta och skriver så himla bra och har så sjukt bra åsikter att lilla jag känner mig som en fis i rymden och hör inte alls hemma på ett universitet. Min alltid stöttande kompis Madeleine brukar intala mig att ingen har desto större koll och att alla är i samma båt, just swing it och tro på dig själv. 

Just nu tror jag att jag kan det jag behöver kunna om litteratursociologi för att få färdigt min essä som borde varit inlämnad för över ett år sen. Jag stressar inte, jag jämför mig inte med någon annan, jag skriver och lämnar in det jag vet på söndag. Nästa vecka är ett nytt projekt. 

 

Även efter ett långt oväder kommer solen fram. Detta får vara inläggets djupaste mening.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 10 med bokstäver: