Sjung på sista refrängen, skriv på den sista essän

Sista söndagen i Italien. Vi har varit ensamma hela helgen, resten av gänget har semester och befinner sig i bl.a. Barcelona. Vi har suttit inne och pluggat, ätit gott och njutit litegrann av solen. 

Jag lämnade in den längsta essän jag någonsin skrivit, kände mig stolt men samtidigt livrädd. Vetskapen om vem som kommer läsa den får mig att vakna mitt i natten av kallsvett rinnande från pannan. Seriöst. Sover väldigt stressat just nu och skulle inte bli förvånad om detta är orsaken. Ja, ekonomiska strul är säkert en annan orsak- identitetsångest en tredje. 

Just nu känns Sverige, Stockholm som det heliga landet. Vill bara komma dit och känna mig hemma- så otroligt mycket. Ansöker om bibliotekskort trots utländskt personnummer och kollar upp alla evenemang angående böcker, konserter och diverse annat. Eskil tror jag kommer bli besviken på Stockholm, men jag är bombsäker på min sak. 

Jag är bara orolig över att komma tillbaka till Norden, till våra vanliga kretsar, vänner och familj. För båda två är ju helt andra personer än vi var när vi lämnade hemmets trygga väggar för fyra månader sen. Vi har levt i en förhållandebubbla och bara levt med varandra så himla tätt, nu ska vi dela varandra med andra personer- identifiera sig som en egen person ibland och förhålla sig till medmänniskor. Nu låter det som om vi varit eremiter, vilket vi naturligtvis inte varit- men förstår ni poängen? Livet har ju gått vidare där borta och nu ska vi hoppa in där igen. Aaja, jobbigt- men det löser sig säkert naturligt när vi kommer dit. 

På tal om gurka, vi gjorde en riktig vegetarisk höjdare igår! Vegetarisk lasagne med zucchini, spenat, quornfärs och massvis med mozzarella. Jag vågar inte berätta om hur jag kryddade färsen åt våra italienska vänner, för då kommer de döma mig förevigt (hemlis: tacokrydda). Väldigt väldigt gott, rekommenderas. Som det ofta sker när något är för gott för att vänta på, så finns det inga bilder på den magiska lasagnen. 

Nu ska jag lägga resten av min energi på att skriva färdigt min sista kritiskt sena essä. Ciao!

Publicerad 05.06.2016 kl. 15:36

Sjung på sista refrängen, skriv på den sista essän

Sista söndagen i Italien. Vi har varit ensamma hela helgen, resten av gänget har semester och befinner sig i bl.a. Barcelona. Vi har suttit inne och pluggat, ätit gott och njutit litegrann av solen. 

Jag lämnade in den längsta essän jag någonsin skrivit, kände mig stolt men samtidigt livrädd. Vetskapen om vem som kommer läsa den får mig att vakna mitt i natten av kallsvett rinnande från pannan. Seriöst. Sover väldigt stressat just nu och skulle inte bli förvånad om detta är orsaken. Ja, ekonomiska strul är säkert en annan orsak- identitetsångest en tredje. 

Just nu känns Sverige, Stockholm som det heliga landet. Vill bara komma dit och känna mig hemma- så otroligt mycket. Ansöker om bibliotekskort trots utländskt personnummer och kollar upp alla evenemang angående böcker, konserter och diverse annat. Eskil tror jag kommer bli besviken på Stockholm, men jag är bombsäker på min sak. 

Jag är bara orolig över att komma tillbaka till Norden, till våra vanliga kretsar, vänner och familj. För båda två är ju helt andra personer än vi var när vi lämnade hemmets trygga väggar för fyra månader sen. Vi har levt i en förhållandebubbla och bara levt med varandra så himla tätt, nu ska vi dela varandra med andra personer- identifiera sig som en egen person ibland och förhålla sig till medmänniskor. Nu låter det som om vi varit eremiter, vilket vi naturligtvis inte varit- men förstår ni poängen? Livet har ju gått vidare där borta och nu ska vi hoppa in där igen. Aaja, jobbigt- men det löser sig säkert naturligt när vi kommer dit. 

På tal om gurka, vi gjorde en riktig vegetarisk höjdare igår! Vegetarisk lasagne med zucchini, spenat, quornfärs och massvis med mozzarella. Jag vågar inte berätta om hur jag kryddade färsen åt våra italienska vänner, för då kommer de döma mig förevigt (hemlis: tacokrydda). Väldigt väldigt gott, rekommenderas. Som det ofta sker när något är för gott för att vänta på, så finns det inga bilder på den magiska lasagnen. 

Nu ska jag lägga resten av min energi på att skriva färdigt min sista kritiskt sena essä. Ciao!

Publicerad 05.06.2016 kl. 15:36

Flashing back

Jag har exakt 15 dagar kvar i Rom. Det är absolut ingenting, eftersom största delen av de dagarna kommer att gå åt till plugg. En del av mig anser att jag inte tagit till vara på allt jag haft framför mina fötter de senaste 4 månaderna, men en annan del säger att du gjorde det bästa av situationen. 

När jag tänker efter på hur livet sett ut, vad vi gjort och hur vi ser på saker vs. hur vi såg på saker- så känns det som vi bott här i en evighet. 

I början var allting nytt och främmande, på ett ganska spännande vis. Man lärde sig att använda olika saker, allt från gasspis till metrobiljettmaskinen och att förstå sig på den italienska byråkratin. Vi ansträngde oss enormt för att förstå språket, satt och pluggade på kvällarna- kollade forum med andra icke-italienare i rom om matlagning och andra skillnader man påträffade, försökte aktivt lära sig kartan och området där vi bodde. Den första månaden var svårast och lättast på samma gång, ingen av oss behövde göra värst mycket skolsaker, vi levde i en ny bubbla med nya spännande saker omkring oss.

Efter en månad slutade man tycka att saker var så spännande, vi var mest irriterade på att bli behandlade som utomjordingar (när vi de facto bor i de mest multikulturella området i hela Rom) och inte kunna språket. Vi hade problem med att hitta på maträtter och ansåg att alla produkter var lite sämre än i Finland/Sverige. 

Sedan gick vi in i en ny bubbla. Den gröna bubblan. Vi prövade på vegetariska rätter och där blev vi. I över två månader har vi aktivt valt bort kött och lever som fullskaliga vegetarianer- grönt är skönt. 

Livet började däremot kännas lite motigt. Vi hade inget större socialt liv, vi saknade hem och känslan av att kunna vara bekväm hela tiden. Här bodde vi med främlingar (i princip) och utanför hemmet var vi allt annat än bekväma. Vi drog oss för att åka in till stan, det är inte långt men tillräckligt jobbigt för att inte vilja göra det hela tiden. Man blev igen ett cirkusdjur före man kom in i turistmiljö- då smalt man in men vill man vara bland turister varje dag? Nej. 

Min syster kom på besök och det underlättade min negativa stämning rejält. Vi gjorde turistiga saker och för en stund kändes staden så enormt rolig. Men efter en vecka var det roliga över och jag var tillbaka i vardagen. Jag åkte inte in till stan, jag låg bara hemma och tittade på Netflix. Mini-depp moment hela tiden kombinerat med att jag missade näringsämnen/vitaminer i min vegetariska kost. 

Vi åkte hem till Finland en helg och fr.o.m veckan vi kom hem kändes allt lite bättre. Jag tog tag i plugget, maxade essäer och kände mig gladare till mods. Vi märkte att vi hade varit saknade av våra rumskompisar och relationen med dem nådde nya nivåer. Nu i skrivande stund vet jag inte hur jag kommer känna när vi lämnar dem, så himla tråkigt på ett sätt- för de har blivit vår lilla familj här i Italien. Vi lagar middag tillsammans, äter och diskuterar om allt från kulturella skillnader till Disney-filmer, talar om deras jobb och drömmer oss bort till olika platser vi rest till. De är de snällaste och roligaste människorna jag råkat på- helt på måfå. Fatta att vi råkade få så fina roomies, bara av slumpen? Som har samma musik-, filmsmak och livssyn som vi. Som fått oss att tänka om i matlagning och lärt oss kulinariska hemligheter. 

Nu sitter jag på sjunde våningen i ett bostadshus i en stadsdel precis utanför Roms stadsmur. Jag kan se tiotals kilometer över hustaken, bort till Castello Romano- bergsområdet utanför stan. Mäktiga toppar som skär in i molen ovanför. Jag ser en massa hus i naturfärger som piggas upp av alla de blommor som växer på folks balkonger och takterasser. Det är en mäktig känsla att vara så högt uppe och ha den här utsikten medan man skriver, läser eller dagdrömmer. Jag hoppas jag aldrig glömmer den här utsikten eller min tid i Rom. Jag gjorde inte allt som folk påstår man ska göra i den här staden, men jag lärde mig många livsläxor. 

Jag var ju galen när jag flyttade hit! Tre månader tidigare hade jag inlett mitt första riktiga förhållande- vem flyttar ihop eller flyttar till Rom efter så kort tid? Tydligen vi. 

En vän till oss sade före vi åkte, "det här kan vara det bästa ni gör, eller så kan det gå rakt åt helvete". Jag har tänkt rätt mycket på det och han hade så himla rätt. Det är en galen utmaning vi satte oss i- vi kunde ha floppat efter en månad, men vi klarade det. Vi har varit tillsammans i sju månader och vi ser inte ett slut på länge. Ingen av oss kunde ha gjort det här ensamma, men tillsammans har vi pushat och kämpat och stöttat varandra. Vi har gjort mer plugg än vi gjorde förra terminen, vilket var det största målet. Vi har vuxit i vårt förhållande och sju månader känns mer som sju år. Okej inte riktigt sju år, men iallafall mycket längre än i verkligheten. Det blir väl så om man har bott tillsammans fem av sju månader. 

Vi ser sjukt mycket framemot att få komma hem. För mig blir det en ny stad igen, men den här gången förstår jag språket (mer än väl) och är nykär i allt den har att erbjuda. 

Det coolaste jag tar med mig från den här våren är förstås en massa nya livsinsikter, en ny livsstil- matmässigt och nya vänner, men även det att jag ärligt kan säga i framtiden att jag bodde ett halvår i Rom med min pojkvän. Jag var inte på utbyte, jag bar tog mitt pick o pack o stack. Om det är det mest spontana jag gör i mitt liv, so be it. Det floppade och flippade på många sätt men jag ångrar inte en sekund att jag åkte med. Jag blev dessutom hundmänniska! Vet inte hur livet utan hundgos varje dag ser ut, tur finns det två godingar i Stockholm!

Publicerad 25.05.2016 kl. 10:47

Utomhusplugg

Hej från helgens värmebölja här i Rom! De senaste dagarna har det varit mellan 26-29 grader, full sol och inte ett moln! Fantastiskt kunde en tycka, men i mitt fall var prio ett essäerna. 

Så jag satt inne och våndades över hur mycket jag hade kvar att göra, hur skönt det såg ut att sitta i solen och ville bara kasta av mig kläderna och hoppa in i bikinin. 

Efter några timmars hårt arbete, gick vi ut i solen en timme. Man klarade inte mer, herrejösses så stark solen är här! UV-index och solskyddsfaktorerna sköt i höjden för var minut som gick. 

Sedan slog det mig, varför inte sitta på vår fantastiska balkong och skriva om 1800-talets borgarromaner? Här är förvisso skugga, men kanske bättre så. Killen gick och hämtade glass från vår lokala (helt sanslöst goda!) glasskiosk och plötsligt blev pluggandet en fröjd. 

Solen kommer gå ner om några timmar, men tills dess sitter jag här och kämpar! Börjar gilla vartåt mina analyser är påväg, känner att jag hittar min "breakthrough" vilken minut som helst. Har aldrig en direkt plan på hur mina essäer kommer se ut, tar det som det kommer. Hittills funkar det perfekt!

Tillbaka till 1830-talets Stockholm. Och om 19 dagar är jag i 2010-talets Stockholm!

 

 

Publicerad 22.05.2016 kl. 19:19

Varför bloggar inte Jessica mer?

Ja, bra fråga. 

Jag har inget flow mer. Viljan att skriva finns alltid inom mig men nu lägger jag alla mina ord på dessa essäer som funnits i min utkast-mapp före Donald Trump fanns i allas nyhetsflöden. För visst känns de som en evighet sedan man inte hörde det namnet?

Förra veckan lämnade jag in en essä om äldre finländsk litteratur, där jag jämförde en novell av Minna Canth och en roman av Ina Lange. Temat handlade mycket om fördomar och varför man genast stämplar folk efter utseende eller ursprung. Vanligtvis är jag inte värst intresserad av den finska litteraturen, speciellt inte tiden före 1870 (finner ringa intresse i äldre litteratur än så länge tyvärr.). Den här gången lyckades jag hitta rätt okej texter att gräva i och fann det kul att skriva essän. 

Den här veckan skriver jag ca tre essäer samtidigt och har svårt att hålla dem isär. En av dem (som har en akut deadline) är också äldre nordisk litteratur. Där använder jag mig av en dansk novell och en svensk roman. Hela dagen har gått åt till att översätta den danska texten, hade glömt allt jag lärde mig i höstas. Känner mig ännu motiverad men hur jag ska skriva 12 sidor om dessa texter vet jag inte. 24.000tecken- inget man plitar ner i förbifarten.

Den jag egentligen vill ta itu med handlar om kvinnolitteratur, om feminism i viss mån, men mest om äktenskap och hur man balanserar känslan av att vilja vara fri och göra vad man vill och samtidigt ha ett tryggt kärleksfullt förhållande. Kul litteratur jag valt, plus att jag gillar temat. Den tredje går på samma spår, men med annan litteratur och lite annan infallsvinkel- mer om den när jag kommit längre. 

 

 

 

Skönt att jag hittat mitt sätt att skriva essäer, som också går hem hos mina lärare- jag får bra betyg och bästa av allt, studiepoäng! Betygen bryr jag mig inte värst om, men det hjälper mig att komma vidare och uppmuntrar mig när jag kommer till det stadiet i skrivande då man bara måste söka citat för att fylla ut de resterande sju sidorna.. 

Just nu njuter jag väldigt mycket av att ha flow i mina studier och känner mig mer taggad än någonsin över att få allt halvfärdigt gjort och kunna börja på ny kula nästa höst! Kan redigera detta stycke om några dagar när jag hatar allt som heter litteratur, speciellt äldre. 

Men som svar på frågan, jag ska blogga. Men snart flyttar ju det dolce vita till nordligare breddgrader! Stockholm är nästa destination och ingen är lyckligare än jag (kanske Eskil, men han får ta den striden med mig). Men detta först om några veckor. 

Publicerad 18.05.2016 kl. 18:17

Den eviga bubblan

Inlägg skrivs, sparas eller slängs. Inspirationen eller motivationen saknas för allt och trots solens strålar lyser upp en hel himmel, orkar jag inte gå ut. Det är sol imorgon också.

Livet är inte alltid dolce här. Men många saker är härliga och glöms bort när man drar täcket över huvudet och sover två timmar till.

Saknar att känna mig bekväm, att få gå med karaktär och inte titta ner i marken (att inte jobba för att vara osynlig), känna att marken där jag går på är min för stunden. 

Jag kommer sakna solen och värmen man bara får från den romerska himlen. Bergen i bakgrunden till utsikten från vår balkong, som ser så majestätiska ut att jag ibland tror jag är med i en Disneyfilm. Paret i glassbaren på vår gata, som alltid förmedlar ett lyckligt leende när man går förbi. 

Min syster var på besök. Lyckligast i staden när hon kom, väldigt olycklig när hon lämnade mig och åkte hem till Finland igen. Aldrig har jag känt sådan slående sorgsenhet som när jag visste att när jag släpper taget om henne- är hon ett steg närmare Finland än mig. Tårar rann längs kinderna när jag gick genom Fiumicino mot bussen.

Jag åkte till stranden. En timmes tågresa norrut längs kusten och vips hade jag en oändligt vit strand framför mig. Havet och doften från vågorna gjorde mig lugn och den rena luften gjorde att jag andades i några timmar utan att känna mig som  en sotare inombords. 

Vi blev vegetarianer. Den gröna bubblan omslöt oss och i en månad har vi aktiv valt bort kött. Saknar inget utom double cheeseburger. Åt en i smyg, men det får vara min guilty pleasure och tröstmat när inget annat hjälper. Känner mig renare, men gjorde många rookie mistakes och har förmodligen brist på något viktigt näringsämne för min kropp känns inte bekant. Lägger mina pengar på järnbrist och äter små tabletter för att må bättre. Det hjälper. (Äter även spenat, ta't lugnt)

Drömmer mig efter en lägenhet på Drumsö och kollar alla forum för lediga lägenheter. Alla blir lediga 1.5 och jag vill ha en först i september. Får vänta lite men tålamodet sviker. Jag skapar moodboards och pinterest tavlor för att hitta vår stil på inredning. 

Jag är enormt kär. Varje morgon vaknar jag brevid en man som får mig att känna mig som den finaste människan någonsin. Ut och in ser han rakt igenom mig och ser alla sidor jag velat att någon upptäcker. Vi kompletterar varandra och är löjligt klyschiga. Bra så, kärlek är fint och klyschigt. Utan varandra hade vi krackelerat för längesedan här. 

Det ser ut som en ledig sommar i Stockholm. En stad jag avgudar och gränslöst mycket vill bli en del av. Hoppas på att finna en hop människor som blir mina peeps där. En stad som blir som mitt andra hem är tanken, för en dag ska jag bo och jobba där. 

Livet är bra, jag misströstar inte. Pastan tar aldrig slut och solen skiner. Eskils mamma sa något så klokt häromdagen som fick mig att se saken på ett annat plan- vi lär oss om livet här. När vi kommer tillbaka vet vi precis vad vi inte vill ha eller vara med om. Upplevelser rikare, några månader av självförtroende fattigare. 

EDIT: skrev inlägget för flera veckor sedan, publicerade det aldrig av någon anledning. Lika sant i dagsläget ändå.

Publicerad 21.04.2016 kl. 12:36

Smygslö fredag

Inatt låg vi uppe tills folk snubblade hem efter vild kväll på stan. Nästan tills det började ljusna. Ingen av oss fick sömn och i mörkret låg vi och tittade på varandra innan vi gav upp och la på varsitt avsnitt. 

Idag har varit världshistoriens trögaste dag och inget vettigt har gjorts. Men så får det va ibland. Vi har stundvis haft långa diskussioner på balkongen, stundvis inte sett varandra på någon timme- båda försjunka i sin egen tv-serie, stundvis försökt kämpa med att stiga upp för att gå i duschen. 

Någonstans i denna dimma av slöhet fick jag ett mejl. Ett mejl lastat med feedback från min lärare, som delvis rättade mina fel men delvis berömde mig för bra texter. Som vill använda min essä i undervisningen framöver, som vill ge mig höga vitsord för bra prestation. Jag som har sådan ångest över akademiska essäer, för att jag anser mig själv vara för simpel, för dum för att kunna skriva bra. Så bra som alla andra.

Uppmärksamhet och beröm är en bra morot i viss mängd, jag  behövde få kritiken och berömmet för att orka skriva vidare. För att orka vänta på nästa feedback och vilja bli bättre och bättre. Att jag ännu inte är en fena på citat eller egna kommentarer bryr jag mig inte om idag, för nu vill jag bara njuta av den känsla jag inte känt sen gymnasiet. Jag har inte varit bra i skolan på två år- vilket är otroligt nedbrytande för en person som drivs av prestationer och bra betyg till en viss grad. 

Ikväll tänker jag fira med min fina kille som stöttade mig och kom med nya synvinklar när jag bollade idéer till essän. Som agerade stolt pojkvän när jag läste upp mejlet. Att han tror på mig och anser att jag är bra på det jag gör betyder mer än han vet. Att han ger sig in i diskussioner med mig och vill veta (oftast iallafall, ibland under tvång) mer om vad jag skriver om, är så himla viktigt. Ikväll tänker jag dricka ett glas vin för mycket och bli löjligt lycklig över att titta på honom. 

 

Untitled

 

Publicerad 01.04.2016 kl. 20:59

Organiserat kaos

2016 är kanske det mest oplanerade året hittills. Folk frågar när jag åker hem, vad jag ska göra i Italien, vad jag ska jobba med i sommar, var jag ska bo i höst, när jag kommer bli färdig från skolan och jag har inte en blekblå aning. 

Jag är så inrotad i att se året i terminer. Läsåret börjar i september och slutar i maj. Att det egentliga året börjar i januari tänker jag knappt på. Därmed planerar jag mitt liv enligt terminer, för det är det enda jag vet. Man har lov och ledigheter på samma tidpunkter år in och år ut, men råpluggar resten av tiden. 

Det här året bor jag en termin utomlands. Gav upp mig lägenhet i Finland och som jag sagt förr så är mina ägor utspridda överallt. I något skede, där sommaren börjar i Norden, flyttar jag till Stockholm. Vad jag ska göra där vet jag inte. Frenetiskt söker jag jobb på de mest otippade platserna. Får jag inget jobb, gör det ingenting intalar jag mig. i själva verket önskar jag en sommar utan slit, en sommar där jag kunde upptäcka Stockholm och njuta av ledigheten. Men jag vet att verkligheten inte tänker likadant. 

Efter sommaren ska jag flytta tillbaka till mitt Helsingfors. Måste hitta en lägenhet och borde snart börja söka. Som tur är jag väldigt väldigt exalterad över de facto att jag söker lägenhet tillsammans med min pojkvän och längtar verkligen efter att få ha vårt eget ställe som bara är vårt. Men det finns ingen säkerhet att man hittar en lägenhet samtidigt som alla andra. 

Mitt liv är ett ständigt kaos känns det som. Inget är säkert, allt är öppet. Men gillar tanken om att få flänga omkring och inte sitta fast i samma mönster dag in och ut ännu. Man hinner med det och jag måste inse att jag endast är två decennier gammal. Jag har minst fem kvar. 

Nu ska jag fortsätta skriva personliga brev till företag och stolt berätta hur jävla bra jag är. Kunder älskar mig och jag älskar dem. Visst är det så man gör? 

 

Publicerad 31.03.2016 kl. 15:22

Inlåst

Jag tog en paus. Inte för att jag behövde den, utan mer för att det är så jag gör när jag stöter på motgångar i mitt skrivande. Jag lägger det åt sidan och plockar upp det först när jag klarar av att se det igen. Att skriva 15 sidors essäer ger mig kallsvettningar och därmed frös jag och gjorde ingenting i två veckor. Bokstavligt talat. Jag är bättre på medicinska termer på engelska efter tre säsonger av Grey's Anatomy men annars, nej inget har skapats eller blivit läst. 

Stöter jag på en motgång i livet så behandlar jag den i mina ögon rätt bra. Men när det gäller en motgång i det kreativa eller utbildande, nä då låser jag mig. Jag inser att jag tagit vatten över huvudet och måste samla mig innan jag kan fortsätta, men att samla mig kan ta år eller dagar. Ingen vet. 

När jag var åtta år ungefär, kanske tio, vann en finländare världsmästerskapet i rally. Han råkade vara från min hemort och därmed blev vår uppgift som stolta medborgare att rita en rallybil. Jag är usel på att rita. Jag har en enorm vilja och ett estetiskt sinne men kan inte för mitt liv rita så att man kan förstå vad det är. Dessutom hade jag få kunskaper i rally, knappt sett en rallybil. Jag blev så frustrerad och arg på mig själv, för alla andra barn ritade för brinnkära livet. Jag gick säkert hem med gråten i halsen och mamma smålog säkert åt mig efter mitt utbrott. Förövrigt är konst och teckning det enda jag behövt kämpa mig igenom i skolan och verkligen försökt bli bättre på. Utan större framgång tyvärr. 

Samma sak gäller nu på lite högre utbildning. Den essän jag ska skriva nu har jag kämpat med i ett år och kommer ingenstans. Så otroligt frustrerande så jag låser mig och gör nada istället. Att skriva annat än vetenskapligt gör det lättare att komma igång, därför borde jag blogga regelbundet men tydligen blir det inte heller av. Med det sagt inser jag nu att det kommer bli ett rent helvete för mig att skriva kandin. Andra har det svårt märker jag men jag kommer ju aldrig få den färdigt om jag fortsätter så här. Shit. 

Idag kände jag hur som helst att efter alla påskägg och avsnitt av det Seattle baserade sjukhuset måste jag ta itu med något. Som tur kände Eskil likadant, därför åker vi idag in till stan för att plugga. Råplugga tills ögonen brinner och handen krampar. Heja på oss är du snäll? Vi behöver det.

 

Tills jag har något roligare att visa, får ni kolla på mig. Ciao!

Publicerad 29.03.2016 kl. 12:48

Campo dei Fiori

Här är vädret omväxlande, som vanligt. När vi kom hit trodde vi att sommaren var här, jag gick i sandaler och klänningar i en vecka innan åskvädret började härja. Nu är här vinter. Eller ja, så vintrigt det nu blir i Sydeuropa. Häromdagen skulle vi åka in till stan för att möta upp några av Eskils pluggkompisar, de hade ett projekt att pyssla med och jag skulle skriva. Bäst att hänga på än att ligga hemma tänkte jag. Rätt hade jag, för trots att det var den kallaste dagen hittills så kände jag hur min sociala barometer äntligen steg.

Hur som, vi åkte hemifrån till Termini där vi mötte upp de andra. Därifrån hoppade vi på en buss som tog oss nära Vittorio Emanuels monument. Därifrån promenerade vi genom trånga gator till ett ställe som sålde världens godaste pasta och pizza i lösvikt! Man väljer vad man vill ha (man får smakprov!) och så tar man det till närmaste fontän och äter tills man dör matdöden. 

 

Untitled

 

En tjej i gruppen har varit här lika länge som vi, men kan redan typ flytande italienska och staden utantill. Hon drog iväg oss till ett mysigt, lite internationellt café med hipsterstuket på väggarna och som sålde världens godaste juicer. Slurpade i mig min grapefrukt, päron och lime juice på 0,3 sekunder kändes det som. 

Att vistas bland andra människor, se staden och komma ut från lägenheten gjorde mig så gott att jag skrev flertal sidor på en essä jag inte ens var särskilt sugen på att skriva (=inte hade någon aning om vad jag skulle skriva om). Tror att det till stor del också handlade om miljön och att jag satt runt andra människor som också pluggade. Så hittills håller jag schemat med en essä i veckan! Ska bara finslipa den och sedan skicka in den. Känns skönt att äntligen få bort punkter på den lista som funnits i mitt bakhuvud en längre tid. 


Untitled
Publicerad 11.03.2016 kl. 15:56

Hem är ändå alltid hem.

För att vara en så sentimental och känslig person som jag är, har jag varit imponerad över hur lite hemlängtan jag haft under dessa tre veckor. På en veckas resa känner jag vanligen under sista dagen att jag vill hem. Nu hade vi ju världens tur med att hitta lägenhet och installerade oss ganska snabbt i det som kallas för hem här. Efter att ha lämnat det som kallats mitt hem i Helsingfors och veta att man aldrig sätter fot där igen, slutade jag längta efter platser. Just nu är jag utspridd över en hel massa ställen och har svårt att bestämma mig för vad hem är. 

De flesta av mina saker i Finland är hos mamma, min adress är hos min syster, en del saker finns i Esbo hos Malin, en del saker i Sverige hos min "andra familj", min hemkommun är Helsingfors, men jag bor i Rom. Jag flyttar först tillbaka till Finland i höst, före det bor jag i Stockholm. Men för tillfälle är detta mitt hem. Via Giovanni Maggi, Pigneto. En stadsdel som är Europas mest tätbebyggda område. 

Igår talade jag med mamma, för någon dag sen med min syster (som kommer hit i april!), en annan dag med min f.d. roomie och så fick jag ett fyllesentimentalt meddelande av min bästa kompis som gjorde mig tårögd. Det är egentligen inte vanlig hemlängtan, för längtar inte till ställen (eller min säng), men jag saknar att vara runt människorna som känner mig allra bäst. Vilken himla tur att jag älskar människan jag bor med så himla mycket att det gör ont ibland, annars skulle jag gå sönder. 

När jag insåg att jag skulle flytta ihop med Eskil här i Italien tänkte jag inte ens på att jag också flyttar ihop med två andra killar jag inte alls känner. Vi kanske synkar, vi kanske inte står ut med varandra? Lyckans ost jag är alltså, för bor med tre killar som lägger ner toalocket. Skämt åsido, så känner jag mig ibland som Jess i New girl. Bokstavligt talat, men framspolat till den säsong där hon bor med Nick. Hittills går allting som smort, men vi har inte spelat True American ännu. 

Igår var det enligt en ny tradition i lägenheten, dags för Tancredis söndagsmiddag för oss. Förra veckan lagade han linsgryta med säsongens rotfrukter, vilket inte alls låter gott- men var den godaste gryta jag ätit på länge! Igår lagade han pasta pomodoro, alltså tomatpasta. Låter simpelt och ickemättande, men var direkta motsatsen. Så sjukt gott. 

 

Untitled  

 

Publicerad 07.03.2016 kl. 11:31

Cucina italiana

Vi har bott i Italien i 2½ vecka och jag är redan trött på detta kulinariska land. Ja, italiensk mat är god- när man får unna sig det. Men vi äter pasta tills det kommer ut ur öronen. Har inga förslag mera på vad vi ska laga, så att gå till affären och handla är det värsta jag vet. Jag överdriver för effekt men det börjar bli ett seriöst problem. 

Först försökte vi använda deras råvaror för att laga nordiska maträtter. Det funkade sådär. Först och främst, vi hittade inte matgrädde på en vecka. Vi är vana med att de flesta såser är baserade på just matgrädde. Så vi åt tomatsås och tomatsås och lite tomatsås till. Sedan hittade vi panna cucina, vilket ska vara den italienska motsvarigheten vi letade efter. Konsistensen på panna cucina är ungefär som tjockare creme fraiche, men i tetra. Weird shit och väldigt gräddig smak. Alltså gräddigare än vanligt. 

Förutom att pasta och pastakuddar kommer ut ur öronen så har jag baconstopp just nu. Fy för bacon, på många plan, men mestadels för att 75% av rätterna vi lagat har varit med bacon. Antingen bacon, prosciutto eller köttfärs. Kyckling är rare shit, antingen är det hela fåglar eller så ser det bara skarrigt ut. Igår råkade vi hitta kycklingfiléer och min mage gjorde volter av glädje!

Frukost. Inget slår seriöst mack-kulturen vi har i Finland och Sverige. Här har vi insett att mackor inte är speciellt vanligt och absolut inte ost på mackor. Det finns varken gräddost eller liknande som man kan hyvla- för hör på det här. DET FINNS INGA OSTHYVLAR. Noup. Jag ger jakten efter en osthyvel ett sista försök på IKEA nästa vecka, sen orkar jag inte mer. Att hitta skinka/korv att lägga på mackor är lättare, men vill man ha omväxling blir det svårt om man lever studentliv som oss. Finns en sort som är billig, resten går upp till dubbla priset för ca 100g. 

Så det här var min frukost idag. I caved. Färdigrostat bröd (alltså typ skorpor) med apelsinmarmelad. Tur att jag är nötallergiker, annars skulle det komma Nutella ur öronen på mig också.

 

Untitled

#hatersgonnahatebutthisiswhatiate #yeahright

Publicerad 05.03.2016 kl. 11:46

Ovädrets tystnad

I flera dagar härjade åskan runt vårt hus och stundvis föll hagelkornen ner och smattrade mot balkongräcket. Som finländare är jag van vid oväder och tråkigt väder, men åskan här är kraftigare än jag upplevt den i Norden. Under dessa åskdagar gick jag omkring med en slående huvudvärk som blev så intensiv att den skapade ett illamående. En dag slog blixten ner rakt utanför vårt hus. En obehaglig upplevelse, oberoende om en är rädd för åska eller inte. Bilden av blixten etsade sig fast på näthinnan och kroppen kändes urladdad i många timmar efteråt. Lärde mig åtminstone att inte vara ute på balkongen då det åskar, inte ens i misstag.

 

Från ingenstans kommer haglet och därefter dånar åskan till.

En dag var solen tillbaka och Rom kändes som "normalt" igen. Huvudvärken försvann och ljuset gjorde mig peppad att ta igen plugg som blivit ogjort. Så senaste dagarna har gått ut på att läsa artiklar och texter om litteratursociologi, genusperspektivet i litteraturen och om förlagsbranschens mörka sidor. Vissa texter läses om och om igen innan jag förstår dem. Insåg att när jag försökte mig på dessa texter för ganska exakt ett år sen, hade jag inget intresse av att förstå dem och därmed kändes de svårare än vad de egentligen är. Nu är jag ett år klokare och mer taggad på att få färdigt den här kursen. Kändes skönt att få en slags bekräftelse på att studierna leder någonvart, hittills har det känts som om jag stampar på stället- blir varken klokare eller klar med kurser. 

Min studiekompis Sofie skrev det klokaste inlägget jag läst på länge och fick all den uppmärksamhet hon förtjänade! Kände igen mig i så många av hennes välformulerade meningar och insåg att avståndet till mina studiekompisar bara gör mig väl, i det syftet att jag inte jämför mig med någon annan än mig själv för tillfälle. Additionsstress, då man jämför sig med summan av alla andra, är otroligt påfrestande men även svårt att undgå i dagens läge med sociala medier. Folk har så otroligt bra liv och är så himla smarta och skriver så himla bra och har så sjukt bra åsikter att lilla jag känner mig som en fis i rymden och hör inte alls hemma på ett universitet. Min alltid stöttande kompis Madeleine brukar intala mig att ingen har desto större koll och att alla är i samma båt, just swing it och tro på dig själv. 

Just nu tror jag att jag kan det jag behöver kunna om litteratursociologi för att få färdigt min essä som borde varit inlämnad för över ett år sen. Jag stressar inte, jag jämför mig inte med någon annan, jag skriver och lämnar in det jag vet på söndag. Nästa vecka är ett nytt projekt. 

 

Även efter ett långt oväder kommer solen fram. Detta får vara inläggets djupaste mening.

Publicerad 03.03.2016 kl. 11:56

Liv och Horace i Europa

 

Bild härifrån.

Alltså. Var ska jag börja?

Om ni inte vet vad jag snackar om så är det SVTs nya "faktaserie" med Horace Engdahl, akademiledamot och bildad herre och Liv Strömqvist, feministisk och samhällskritisk serietecknare. Det mest otippade paret att göra tv tillsammans, någonsin. 

Alltså en äldre kulturman av högsta grad och så då en modern, yngre kulturkvinna av något slag möts och ska åka runt på en bildningsresa genom Europa. Båda ska föra fram en viktig person genom tiderna i varje stad och som jag förstått det, lära varandra (kanske även svenska folket) något nytt. 

I de två första avsnitten (som går att se på svtplay) besöker de Köpenhamn och Weimar. I båda städerna håller Horace en egen show där han aktivt vill bevisa sin akademiska kunnighet om allt. Högkultur och inget mindre. Han drar associationer mellan Kierkegaards filosofier och Bachs kantater, visar klart och tydligt att han och klassisk konst är ett, för att inte glömma bort hans trumfkort- litteraturen. Självklart är ju detta poängen, han är författare och litteraturvetare, kulturman per defintion, satt på stol nr.17 i Svenska Akademien i många år och har levt så pass länge för att kunna besitta all denna information. Det är bara sättet han framför sin kunskap som får mig att rysa.

Programmet heter tydligt Liv och Horace, men hittills är inte Liv en jämlik programledare eller resesällskap- hon bara kompletterar rutan. Allt hon påbörjar- avbryter han eller förklarar han med akademiska termer. Allt hon frågar- dumförklarar han på ett dolt vis och får henne att se obildad ut bredvid honom. Detta är alltså inte faktum, eftersom hon i inslagen där endast hon figurerar, starkt bevisar hur påläst och kunnig hon är. 

Jag är egentligen sjukt intresserad av konceptet, de flesta av mina resor kan kallas bildningsresor och humanist som jag är, intresserar detta mig. Blir dock irriterad på hans tydliga mansplaining. Kanske det är kanalens medvetna beslut, hoppa på denna fluga som figurerar i medierna just nu? Jag funderar även på vad meningen med programmet är. Enligt Horace är det att bilda det okulturella svenska folket (vilket ju är ett felaktigt påstående), men jag undrar om det inte är för att få den gamla dammiga akademiherren lite folklig? Så vi tar en "på tapeten" tjej som inte är allt för dum i huvudet och för henne på en resa runt Europa med herr Engdahl som ska visa sina litterära guldkorn (inse sarkasmens djup här va).

Gång på gång kommer det inslag som får mig att koka. Hakar upp mig på detaljer, så ärligt minns jag inte ett dugg om Søren Kierkegaard eller Goethe för den delen. Något om för tidig utlösning?

Som när Horace försöker förklara en filosofisk tanke om att hänge sig totalt till tron eller kärleken, lägga den som grund för att sedan kliva upp på den. Han nervärderar hennes hjärnkapacitet och anser att för att få in henne i diskussionen måste han göra ett nobelt försök att närma sig hennes specialområde, serietecknande. Vad han inte inser är att tystnaden som uppstått är pga matthet från allt babblande. Det är så tydligt att hon inte får en syl i vädret. Första avsnittet avslutas med att de egentligen är oense om Victoria Benedictssons fascination för Georg Brandes, men istället för att diskutera och se saken ur varandras perspektiv, går hon med på hans slutargument och sedan rullar eftertexterna. Vad ger detta tittaren? Uppenbart att personerna har olika åsikter- skapa en diskussion, låt argumentern flöda, gör det intressant? Nu är det en som predikerar och en som lyssnar och ibland flikar in. 

Förutom Livs vitsiga inslag då och då är programmet utdött på roliga sekvenser. Horace bidrar endast med en rolig scen, då han som den kulturman han är, väldigt självsäkert försäkrar Liv om att han varit i Weimar förr och nog vet vägen (han kan ju flytande tyska och så). Men så tappar han bort dem, inte bara en gång utan flera. Man märker att detta tar en törn på hans ego och förklaringarna kommer snabbt. Han har ju varit här förut och han tänkte ju ta vägen där vid parken som man ska, han gick in från en annan dörr och bara tappade bort sig ett slag, sådär som det kan gå. 

Jag låter överdrivet negativ, men det är 2016. Vi är mitt inne i jämställdhetens öga och så kommer det här? Vah? En kulturman som inte låter den bildade kvinnan ens tala till punkt utan avbryter henne jämt och ständigt. Jag ger serien fler försök men hoppas med hela mitt hjärta att den blir bättre. 

Publicerad 27.02.2016 kl. 00:35

Europa runt

 

Vilken är den varmaste respektive kallaste resan du gjort?

Varmaste resan var nog troligen Teneriffa (11/2014) och kallaste kanske, Norge (10/2011)

Hur länge varade din längsta resa? 

Den jag är på just nu, har varit här i 10 dagar och har väldigt många dagar kvar!

Vad är ditt favoritsätt att resa på?

Buss eller bil kortare sträckor och flyg längre resor.

Favoritland att resa i?

Sverige, blir fortfarande så överväldigad av att få tala svenska överallt! Fjantigt men sant.

Berätta om en resa som inte blev som du trodde.

Åkte till Berlin med skolan (04/2013) och besökte koncentrationslägret Sachsenhausen, Anne Franks museum och många andra platser som gjorde en påmind om andra världskrigets ruskigheter. Aldrig gråtit så mycket eller blivit så berörd på allmänna platser som jag blev under den veckan. Lärorikt, men jobbigt.

Vad är den turistigaste platsen du varit på?

Colosseum, Eiffeltornet, Atomium, Big Ben- så svårt att välja vilken som är "värst". Säger nog ändå Eiffeltornet. 

Vilka tips skulle du ge till en turist som skulle vilja resa till staden du bor i?

Jag skulle tipsa om att aldrig komma till Helsingfors på vintern om det inte är runt julen- då är det rätt vackert med all belysning. Annars på sommaren, för då kan man picknicka i olika parker, äta glass på Domkyrkans trappor, spatsera i Eira/Brunnsparken och ta en båtutfärd runt skärgården eller till Sveaborg/Högholmen.

Har du några måsten i reseväskan?

Pass? För många par skor och klänningar för mitt eget bästa? Nja, förut tog jag med min kamera men nu förlitar jag mig på mobilen. Måste väl vara riktigt nördig och säga en bok. 

Dina fyra bästa resebilder.

Ääk, har så lite bilder på datorn- de flesta finns på usb-minnen i Finland. 

IMG_3450

Paris (08/2015) 

IMG_3318

Paris (08/2015)

Untitled

Göteborg (09/2015) 

Untitled

Köpenhamn (10/2015)

Vad är den sämsta resan du gjort?

Resan hem från Teneriffa, inte så kul med 38 graders feber och flyg.

Vart skulle du vilja åka just nu?

Med tanke på att jag befinner mig i Rom just nu och inte alls är sugen på att resa någonstans så vill jag helst skippa den frågan. Men om jag verkligen ska svara så säger jag hem till mamma för en timme eller två och sen tillbaka.

Vart vill du absolut inte åka?

Mellanöstern

Har du någon resa inplanerad inom en snar framtid?

Venedig under våren!

Publicerad 25.02.2016 kl. 16:45